I dag för 50 år sedan växlade mina kära föräldrar ringar hemma hos prästen. Varken mamma eller pappa önskade viga sig kyrkligt. Men det gick ju bra ändå. Och det blev i alla fall baluns efteråt, enligt säker källa, för runt 30 pers! :-)

Hade nu pappas funnits bland oss, rent fysiskt, så hade det nog firats även i dag. Minns för tio år sedan, när de firade 40 år på midsommardagen år 2000. Vi var ute på landet hos en av mina systrar, vädret har jag för mig var lika soligt och skönt som dagens har varit. Och när så äntligen pappa kom åkandes med färdtjänsten (han hade då bott permanent på äldreboende i cirkus ett år) finklädd, och med ett leende strålandes ikapp med midsommardagssolen överräckte en bukett rosor till mams... Åh, det är verkligen ett underbart minne.

Just detta att han såg så glad och lycklig ut, trots sin svåra sjukdom, det värmer fortfarande i hjärtat. Åh, han var så söt! ♥

Ser just nu att junimånen lyser in genom köksfönstret, så kanske ändå lilla pappa, fast på ett lite annorlunda vis, ler lika lyckligt ikväll, som för tio år sedan. Att han rent själsligt finns där vid mammas sida! 44 år fick de i alla fall tillsammans, innan han somnade in. 44 år, som bl.a resulterade i sju barn och sedemera 11 barnbarn - hittills i alla fall + några fyrbenta diton, icke att förglömma... :-)

Så avslutningsvis, GRATTIS mamma och pappa, på eran dag!!!!!

♥ ♥ ♥ @->--- @->--- @-->--- ♥ ♥ ♥